Igår satt jag och tittade igenom bilder sen 2007 och framåt och man kan ju lugnt säga att tiden förändras. Man får nya vänner och man tappar vänner. Det kändes bara så konstigt att under cirka 1-2 år att man kunde förlora sina vänner som stod en nära till sitt hjärta. OCh bara på grund av att man inte var mogen så blev allt fel. När man sen får kontakt med några av dem igen så är det som om något ljus ändå tänds och man hoppas på något där inne att allt ska bli som vanligt. Men man vet att det inte är möjligt på grund av den tiden som man växt ifrån varandra. Men det känns skönt att veta att man ändå kan prata :).

Just nu sitter jag i vardagsrummet och mina föräldrar ska åka iväg till ett par vänner och min bror ska jobba natt så jag är ensam hemma ikväll. Kan bli rätt skönt ändå att bara få vara ensam ett tag. Föresten så ska jag nog förhoppningsviss se the ark 2 gånger till i år i Växjö och i Stockholm vilket ska bli underbart :) <3

Nu ska jag sluta skriva men man ska veta att man saknar dem man saknar saame :)
Men som sagt livet förändras och det gör även människan.

Man tror att livet ska bestå av alla beslut man tar men tänk om de beslut man tar inte egentligen kommer från en själv utan från sitt hjärta. Man kan aldrig styra av vad man känner eller hur man ser på livet. Ibland skulle jag bara vilja skriva om mitt liv precis som om jag skulle vilja berätta om det. Men varför är det då så att mitt beslut i hjärtat vill göra det men inte beslutet i mina tankar. Det har gått 3 år sen och jag kan fortfarande känna hur det ibland trycker, hur jag känner att det är en känsla som värker i mig som person. Jag ska vara ärlig den senaste tiden har kännts väldigt speciell och jag har haft mina sammanbrott och nu sitter jag här och skriver.

Ibland funderar jag på att om det aldrig hade hänt hur hade livet sett ut idag. Men nu har det hänt och kanske är det den bättre vägen än att inte säga sanningen. Men att känna sig ensam mitt i bland det jag går igenom är konstigt. Jag är stark som fan inte bara muskler utan som person men jag tror att jag nått min tyngsta punkt. Ni vet då allt bara flytter över och man inte redigt vet vart man ska ta vägen. Jag ska börja med att sluta klaga men jag kan inte se bort från mina tankar och stunder och ärligt jag behöver dem ibland. Jag tror att min styrka har fört mig till vart jag står idag, vilket jag är stolt över. Jag såg mitt gamla favorit band i Fredags 23/7-2010 vilket var det bästa jag gjort på länge Ola är en sån talare. Jag är glad att jag fick höra dem orden igen för jag behövde det. Ingen är normal och alla är vi knäppgökar.... <3




Kärlek på er// Therese

okej har inte skrivit på evigheter och egentligen så förstår jag inte varför jag har kvar bloggen antagligen gamla minnen som jag inte vill lämna antar jag. Men iaf ska försöka börja uppdatera mer och vara lite mer positiv :)