Kapitel 5.

Cornellia svarade inte först på Learis fråga. Hon kände sig mer stolt för att han hade kommit ihåg hennes namn.

Cornellia: Ja så heter jag ja. Jag har varit på väldigt många av era konserter. Och alltid har dom varit underbara!

Ola: Ja men det var ju du som stod längst fram idag med ett par andra tjejer. Dom som höll i skylten jag tog i minns du?

Cornellia: Ja klart jag minns det är mina bästa vänner! Sa hon och log rätt rejält.

Ola: Jo förresten det här Jens han är spelar keyboard åt hos fast är inte fast medlem men han ska bli.

Cornellia: Hej sa hon och gav honom en kram, pinsamt kanske men det kändes bra!

Jens såg nästan glad ut för kramen han fick. Sen kom Sylle helt plötsligt. Han flossade lite hand hade nog sprungit.

Sylle: NU har jag bokat bord bara så ni vet! Ooh hej på dig. Hur är det?

Cornellia: Hej sylle jo det är bättre tack i alla fall!.

Sylle: JO det är ganska många fans där bort vi kanske skulle gå och hälsa på dom?

Ola: JO men vi kan ju inte lämna henne här ensam:

Martin: Nä hon kanske inte är helt pigg än, vi kanske skulle ringa hennes föräldrar?

Cornellia: Jag mår fint tack för allt. Men vart är min telefon?

Leari: Ja just det ja vi satte den på laddning så länge den hade ju tydligen dött.

Cornellia: Tack det var snällt. Kan jag få den? Min kompisar måste ju undrat vart jag tagit vägen!

Jepson: Ja visst ska bara hämta den!

Medans Jepson hämtade Cornellias mobil så fick hon autograferna av dom andra grabbarna och kort på dom. Sen kom Jepson tillbaka med mobilen i handen.

Jepson: Här har du!!!

En tog hon även kort på honom och sen på alla grabbsen.

Cornellia: Tack så mycket. Nu ska jag gå jag klarar mig ska ringa upp min kompisar så jag hittar dom!

Martin: Är det säkert att du kommer hitta dom då?

Cornellia: Ja klart jag bor ju här så det är inte så svårt.

Martin: Jag vet inte, kan jag inte lägga in mitt nummer i din mobil så får du ringa när du hittat dom eller om du får problem. Jag kan faktiskt ta ditt med.

Cornellia: Det är lugnt jag klarar mig! Men ta du mitt.

Martin: Här ta mitt nummer.

Martin tog hennes telefon och la in sitt nummer i hennes.

Martin: Sådär så ringer du om du får problem.

Cornellia kunde ens tänka den tanken hon hade Martin Axéns nummer i telefonen. Det trodde hon aldrig.

Cornellia: Tack så jätte mycket killar för hjälpen!

Ola: Det var så lite så, ta det lugnt nu och drick mycket det är varmt här du vet.

Cornellia: Ja jag ska göra det jag lovar!

Hon gav dom alla vassen kram som tack sen slog hon på mobilen tryckte in koden och ringde upp Elina.

Elina: Hej vart fan är du?

Cornellia: Hej jag mår fint, men du ska få höra något när vi ses du kommer aldrig tro mig!

Elina: Vadå?

Cornellia: Vi tar det när vi ses, vart är ni?

Elina: Vi är vid ingången, kommer du hit?

Cornellia: Klart jag gör.

Elina: Bra vi syns om en stund.

Cornellia började gå mot ingången där dom stod när dom hade börjat köa. Hon kunde fortfarande inte fatta att hon hade vaknat upp i the arks buss.

Samtidigt hade tjejerna varit orolig för vart Cornellia hade tagit vägen. Men efter samtalet var dom lugna.

Johanna: Hur är det med henne? Vart hade hon varit?

Elina: Hon sa inget hon sa att hon skulle berätta när hon kom hit.

Anna: Shit, tur att hon lever i alla fall.

Sandra: Vad trodde du att hon var död?

Anna: Man vet väl aldrig!

Cassandra: Äh lägg av nu va, hon kommer ju hit hon får ju berätta vad som hänt!

 

Det gick ungefär 5 minuter tills Elina helt plötsligt sprang iväg från tjejerna. Självklart sprang hon mot Cornellia och kramade om henne! Hon viskade lite tyst i Cornellias öra. Fatta vad du har gjort mig nervös. Cornellia tittade på henne med väldigt glittrande ögon.

Dom andra tjejerna sprang också fram.

Johanna: Vart har du varit?

Anna: Mår du bra?

Cornellia: Ta det lite lugnt jag ska berätta allt! Men ni kommer aldrig tro mig!

Elina: Berätta nu, jag kommer tro dig!

Tjejerna gick och satte sig i kön igen där dom hade stått innan dom sprang fram till Cornellia. Cornellia berättade allt i varje detalj. När hon väl hade berättat klart om vad som hänt såg det precis ut som om tjejerna skulle tappa hakan. Cornellia tittade på dom och tänkte dom tror mig nog inte!

Cornellia: Ja ni kan sluta gapa nu.

Cassandra: Är du allvarlig? Har du feber eller något?

Elina: Du måste ju skämta med hos! Det är faktiskt inte första April idag.

Cornellia: Jag skojar inte jag lovar! Allt är sant, annars hade jag väl inte kunnat prata igenom det så snabbt, om jag hade ljugit hade jag ju varit tvungen att tänka på vad jag skulle säga. Eller hur?

Johanna: Jo det är faktiskt sant.

Sandra: Jag tror dig faktiskt jag lovar!

När dom väl satt där i tystnad och väntade på ark som Cornellia redan träffat men satt med sina vänner så började folk skrika lite av glädje. Självklart ark kom ut för att ge fansen det dom ville ha! När Elina väll stod där framme och tog lite kort på dom så såg Leari att Conrellia stod bakom.

Leari: Så du har inte fått nog av oss än? Sa han och flinade lite mot henne.

Tjejerna tittade på henne.

Alla: Så det är sant!

Leari och Jepson: Vad är sant?

Johanna: Att hon svimmade och att ni tog in henne i eran buss?

Martin: Ja det är sant! Vi kunde ju inte precis låt henne ligga där!

Elina: Tack snälla ni!

Sylle: Det var väl inget!

Ola: Hon kunde väl inte ligga där på gruset heller?!

Sandra: Nej det är sant.

Dom stod där och pratade en stund tills Martin avbröt dom.

Martin: Ja vi måste nog låta dom andra fansen koma fram med, men det var trevligt att råkas.

Tjejerna sa hej då och fick var sin kram även Cornellia som redan hade fått det men fick det en gång till. Tjejerna kunde inte vara tysta på vägen hem dom ville bara höra Cornellias beskrivning hela tiden. Klockan var inte så mycket så dom funderade på att gå och äta något, men dom var alldeles för trött för något. Dom gick hem till Cornilla och pratade om hur det skulle bli att bo nere i Malmö. Allt dom skulle göra och att det skulle bli underbart alltihopa. Till slut somnade dom allihopa med kläderna på förutom Cornellia. Hon låg på sin rygg hon kunde inte somna. Hon tänkte bara på vad som hänt under dagen och hur lycklig hon faktiskt var för det.