Jag hatar det den där nedstämda känslan av ensamhet, rädsla och just veta att ingen kanske kommer finnas där den dagen då det kommer. Ibland vill jag bara finnas till och vissa att jag verkligen kan men det går inte alltid. Just nu mår jag bara skit i en lerhög. Jag vill bara tänka tillbaka på det som var! Jag saknar de varje kväll varje minut. Jag älskar det och jag saknar det. Jag vill helst inte tänka eller göra något bara få vila i fred. Somna in och hoppas på att få se dig igen imorgon bitti. Jag vill aldrig vakna mer och se det mörker som hela tiden ligger som en skugga både över mig och mina kompisar. Jag saknar dig, jag kunde säga allt till dig precis allt. Men du finns inte längre i mitt liv. Livet är orätt visst jag saknar dig så ohört mycket. Jag älskade dig och gör fortfarande jag kan inte släppa dig.<3