tick tack tick tack.... when you are all grown up

Måste säga att det inte känns något just nu. Tårar som rinner sakta ner och det bränner på kinden precis som gångerna innan. Det kommer alltid kännas, den där tomma känslan. Längtan efter något, längtan efter personen man väntar på. Mitt liv skulle vara annorlunda om jag skulle få välja. Men man kan inte välja sitt liv, man kan bara styra det till att bli annorlunda. Just nu har en period kommit som alla andra vid den här tiden på året. Men något kan ändå få mig att le och vet ni det är min familj, det är så jävla svårt ibland och även att jag kan vara en pinne i röven så vet jag vart jag har dem och jag älskar dem. Jag har en underbar fader som jag önskade att jag alltid kunde gå till när hjärtat har för mycket. Men det är alltid något som hindrar mig men varför? Min vänner ser det nog inte alltid men jag är ganska tydlig med mina känslor mitt liv går hela tiden upp och ner. Jag vet att jag är en bra person men kan inte se det själv. Jag har svårt att ta det från andra just nu speciellt ikväll och när pappa säger det så blir det svårare för det gör så ont att jag inte förstår det själv.
Jag önskar jag kunde se mig själv som andra ser mig. Varför kan man bara inte vara nöjd. Jag ska ändra på mig, min pappa är en stark man och jag ser upp till honom. Jag ska försöka göra allt jag kan i min makt för att vara den personliga personen som jag är. Men det finns små saker på utsidan som jag vill ändra men det är bara jag som kan ändra på det... lycka till nu!

När det svider och slår...

Jag vet att jag inte skrivit här på väldigt däligt länge. Men just nu behövde jag det och det känns i själen. Har ju varit en vecka i turkiet nu i höst. Vad gör jag inte jo jag gå och blir helt förälskad i A. Tänker inte skriva ut några namn. Han var så gullig mot mig och ville skulle gått ut och ätit men han var tvungen att jobba. Han jobbade på hotellet i animation teamet. Jag vet han flörtar säkert med alla tjejer men ändå. Det slog till hos mig. NU när jag är hemma i Sverige så kan jag inte sluta tänka på honom. Har han på facebook men han är typ aldrig inne han säger att han åker hem från jobbet den 6 november och då hoppas jag också att han kommer ha mer tid att skriva. Men sen kommer vi tillbaka han har ju säkert många som han hållt på med under sommaren varför skulle jag vara speciell.

Iaf jag mår skit för det och jag känner mig ensam. Så fruktansvärt ensam. Alla har någon, och det konstiga är att det inte verkar som folk vill umgås med mig heller för den delen. Det är så svårt att beskriva allt som man känner. Jag har gråtit ikväll och jag mår dåligt kan inte släppa honom från mitt huvud.

RSS 2.0